Sundsvalls hamn september 1956. Jag är en i besättningen på M/S Svanesund som lägger till vid hamnkajen med last av vägsalt från den franska kuststaden Calais. Det är liv och rörelse på kajen, tunnor med salt vinschas i land av ett samspelt arbetslag, en traktor kör tunnorna in i ett magasin, där utanför står några luggslitna personer som ser lite vilsna ut.
En av dem styr stegen mot fartygets landgång och kliver snart in på fartygsdäcket. Tullmannen som finns på fartyget för att se till att ingen smuggling äger rum frågar om hans ärende som jag inte uppfattar. Tullaren pekar mot relingen där jag står och mannen kommer fram till mig, sträcker ut sin hand och säger: ”Hej, Nisse, undrar om ni har nåt käk till övers för några som inte har det så fett ?”
Jag svarar att jag ska höra hos kocken vad som kan finnas, nere i kabyssen hittar jag honom och lägger fram önskemålet. Kocken som sett det mesta av nöd ute i världen är inte sen att mixa ihop ett antal matlådor som jag lämnar över till en tacksam Nisse.
En stund senare, Nisse med vänner spisar dagens rätt från fartygsköket på hamnkajen på några tomlådor och låter sig väl smaka som jag kan se från relingen. De vinkar upp mot mig, det är nästan som det känns som en god gärning som kocken och jag bidragit till.
Tidigt nästa morgon stävar M/S Svanesund vidare mot ny hamn, nya människor, nöden är universell, den finns bakom nästa hörn i kvarteret där vi bor. Minnet från kajen i Sundsvall 1956 lever kvar 58 år senare.
Sven Larsson
den dolda staden sundsvall 