-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
I podden Det dolda ger vi röst åt minnena i guideböckerna från Östersund, Jämtland/Härjedalen och Sundsvall.
Posten med dragningslista…
Sundsvalls Posten hade sitt tryckeri i källaren i hörnet vid Rådhusgatan/Bankgatan. Tryckeripressarna var helt synliga för oss barn som köade för att få några exemplar av den nytryckta tidningen för att sälja på stan. Jag minns att det var ett mycket högt ljud där i källaren. Det var intressant att se tidningarna komma fram en och en. Killen som jobbade där plockade ett tiotal tidningar direkt från tryckpressen till var och en av oss som väntade. Det dokumenterades hur många vi fick för allt skulle redovisas efter försäljningen. Sedan bar det av till stadens öl-schappar. Där satt gubbarna som alltid handlade Posten på eftermiddagarna. Många valde att handla av mig för att jag var en liten tjej. Den 15:e varje månad ropade vi tidningsförsäljare lite överallt på stan ”Posten med dragningslista”. Det var dragning i penninglotteriet och många ville se om de vunnit något. Dessa dagar sålde alla fler tidningar. Pengarna som jag tjänade på tidningsförsäljningen gick ofta åt till att handla kaksmulor på Hjalmars bageri på Trädgårdsgatan. Man fick en stor påse kaksmulor för 25 öre.
Inger Libell (född Löfgren)
Wivex – dansstället mitt i stan.
Det populära dansstället i stenstan var Wivex. Där var det dans minst fyra dagar i veckan. På söndagar var det ”the-skak” mellan 15-17. Senare på kvällen var det också dans. På den tiden hade jag råd att gå på dans fler gånger i veckan. Det var inte dyrt. På söndagarna före the-skaket gick vi ofta sportklädda med lappskor till norra berget och fikade. Sedan tog vi en svängom på Wivex i sportkläder. En vinter dansade jag hål på ett par lappskor där.
Efter the-skaket gick jag hem och bytte om till klänning för att dansa vidare på kvällen. Det var herrarnas hela kvällen utom en dans som var damernas tjuvdans. Jag är mycket glad för att jag blev uppbjuden hela kvällarna och även vågade tjuva på tjuvdansen. Sedan var det tacken och sista dansen. Killen valde på slutet en av tjejerna som hade tjuvat honom. Ibland fick jag dansa även på slutet, men inte alltid. Det var något speciellt med Wivex, det kan nog alla intyga som fick uppleva denna underbara lilla rökiga danslokal med röda tapeter …
Inger Libell (fd Löfgren)
Kondomautomaten. Thorsten Mårell var en trevlig bekantskap till pappa och mamma. Han var inte bara en duktig jägare och hundägare utan också innehavare av Adamssons sjukvårdsaffär på Storgatan i Sundsvall. Här kunde man bland annat köpa preventivmedel för män. I mitten av 60-talet fanns inte så många automater som innehöll kondomer utmed vägarna. Efter vad jag hörde då som 14-åring fanns de bara på herrtoaletter och på bakgatorna i stan. Torsten var bekymrad över att Granlo inte hade någon ”modern” automat för preventivmedel. Han övertalade pappa att hyra ut ett stycke av vår tomt i korsningen av Vikingavägen 1 och vägen mot Bergsåker. Pappa Fred Viklander som drev Viklanders kylarservice i samma korsning fick både markhyra och ersättning för elkostnader. Nu hade grannarna äntligen en välsorterad automat för preventivmedel.
Jag och min bror Pelle fick lära oss av pappa att lämna köparna i fred när de handlade kondomer. Det var förbjudet att kika bakom gardinerna. Vi skulle titta bort och vara mycket diskreta. Det var däremot inte bilisterna. Hastigheten sänktes betydligt när de passerade. De kurade och körde sakta förbi för att hinna se automaten. Den var en stor attraktion i den livligt trafikerad korsningen. Platsen var ordentligt upplyst både i automaten och utanför. De flesta affärerna ägde rum på kvällstid. Torsten kom en gång i veckan och fyllde på med nya kondomer. Granloborna var bra på skyddat sex. Enligt Torsten gick affärerna mycket bra!
Ingegerd Engström
Den dolda Bureplatsen. Tillsammans med kulturnämndens orförande Reinhold Hellgren gjorde jag i sensommarvärme en utflykt från Norra berget i Sundsvall på en ringlande skogsstig västerut till Bureplatsen som enligt utredarna för Sundsvalls naturreservat är Sundsvalls största utomhuskonstverk. Denna underbara öppna scenplats med utsikt över Selånger ute i skogen vid Håkanstået.
Platsen fick sin konstnärliga utformning för tio år sedan när Norra bergets friluftsmuseum rustades upp. Namnet är gammalt och har en tradition i nordisk mytologi, när Bure i tidernas morgon sägs ha slickats fram ur ett stycke is av kon Ödhumla. Kanke en omskrivning av inlandsisens avsmältning.
Från platsen ser man Selångers kyrka som troligen i sina väggar har en inmurad runsten över en Bureanförvant och i Nolby säger en annan runsten sedan 1000-talet att sönerna ”Bergsven, Sigfast och Fride reste denna sten över Bure, fader sin, Fardaegn ristade”.
I senare tid har Fale Bure Akademin utanför Sköns kyrka rest en staty över anfadern för Buresläkten, Fale den unge, som motsvarar Jan Guillous riddare Arn. Fale, vars gravsten med Burevapnet finns på vapenhusets vägg. Fale den unge ska enligt sägnen ha skänkt sin gamla borg att bli församlingens första kyrka och själv blivit vår förste landshövding.
Reinhold och jag minns den ståtliga invigningen av platsen för tio år sedan med marschallerna efter hela den långa stigen i skogen, bronsålderslurarnas toner, som ljöd genom den mörka skogen, dansarna som liksom älvor svävade över scencirkeln och Rikard Wolffs vackra stämma som reciterade ur Eddans Havamal.
Reinhold och jag överenskom att göra allt för att denna fantastiska scenplats, som sedan dess fått ligga öde besökt endast av enskilda vandrare av två- eller fyrbent karaktär, skulle få liv igen.
Sten Rigedahl
Gjorde repövning på Storholmen och skulle ansvara för att inte civila båtar blev beskjutna. Hade inte en aning om hur jag skulle göra och det blev hur fel som helst. Ett befäl såg det och frågade hur jag hamnat där, vet inte sa jag. Då sa befälet ”den där jävla datan”. Det var första gången jag hörde att man skyllde på data. Befälet sa till mig: ”Fort härifrån, vi måste kalla på någon som kan!” Befälen var skakade, vad kunde ha hänt? Jag drog iväg snabbt samma väg som jag kom via berggångar till ett för mig säkert ställe.
Bengt
På väg till parken. Nedanför GA-kyrkan, på andra sidan ån kunde man sitta och fika. När man gick på parken, på Sundsvalls park, och dansade kunde man gå gent där och ta en fika innan. Det var ett utefik som jag tyckte var jättemysigt. Alla samlades där, det blev en träffpunkt. Nu är det mest a-lagarna som är där. Jag tror de tog bort stället sen för det blev mycket fylleelände där. Att de inte gjort något sådant sedan?
Färja till fiket. Några av mina allra första minnen från Sundsvall är när vi fikade på Ågläntans kafé. Vi bodde på Storgatan 45 A. Det var bara en kort promenad bort till ån där man åkte en liten handdragen färja över till detta magiska kafé där jag som så liten, kanske 3–4 år, upplevde förtrollningen i att utomhus dricka saft och äta bullar. Sedan gick vi ombord igen på den lilla pråmliknande färjan och den man som skötte den drog den över ån igen till Storgatan. Det här är så vaga minnen. Jag skulle älska att veta mer eller se bilder från Ågläntan som var ett kafé jag sedan alltid längtade efter.
ser du vad jag ser
Det snöar i Havsstaden,
likt fredsduvor i miniatyr.
Kyrktornet gäspar accepterande
och fångar flingor med klockvisaren.
Vid rondellen står nakna dungar av virginiahägg,
de har slutat att rodna,
istället kryper de närmare varandra och viskar god natt.
Sömnen och höstvintern firar silverbröllop.
Vinterbarnen är bjudna,
och de ler när deras steg lämnar vita avtryck.
Minut för minut faller himlens hundratusen hörn,
fritt och luftigt,
och ljuset ligger skafföttes med dovheten.
Det fanns ett minne i stadens sekelskifteshus,
jag tror det har vaknat.
Annamaya Öhlund
den dolda staden sundsvall 